amandahjertsall

Hej!

Mitt namn är Shannon Brody. Jag bor i Tulsa i delstaten Oklahoma. Jag är 41 år gammal och jag bor i ett ganska stort hus med min familj. Min man Tom och mina två döttrar, Tracy som är 14 år och Bella som är 7 år gammal. Jag jobbar som sjuksköterska på Brookhaven hospital. Vi lever ett väldigt bra liv med många nära vänner och en stor släkt. På min fritid så gillar jag och min familj att åka och campa några dagar. Då brukar vi ofta fiska, grilla korv och göra massa andra roliga saker.

Det jag ska berätta nu är en dramatisk upplevelse som jag och min familj var med om för två och ett halvt år sedan.

Det var en helt vanlig tisdags eftermiddag när jag kom hem från jobbet. När jag körde hem från jobbet och såg himlen så kände jag på mig att det skulle bli dåligt väder, regn och rusk. Men jag trodde aldrig att det skulle bli väder som detta. Klockan var halv 5 på eftermiddagen den 11 augusti 2009. Jag såg på himlen hur åskmoln började att bildas, jag försökte skynda mig hem allt vad jag kunde. Jag ville inte köra bil i oväder. När jag sprang in genom ytterdörren hade det redan börjat hagla, blixtra och åska. Det var sällan vi fick sådana här oväder, ungefär 5 gånger per år. Men jag visste exakt vad det innebar och inom kort så såg jag ut genom fönstret att en tromb hade börjat att snurra inte långt från vårt hus. Jag kände en välvande känsla av rädsla stiga upp i min kropp och jag fick ur mitt ett svagt skrik. Jag kallade på Tom. Han och barnen hade kommit hem en timme före mig. Han sprang snabbt till fönstret där jag stod och frågade vad som pågick, men Tom hann inte få något svar förrän han själv såg vad som hände utanför fönstret. Vi hann inte stå där länge förrän vi såg att tromben var rakt emot oss.

När vi byggde vårt hus för tre år sedan så visste vi till vilken stad vi flyttat till. Vi visste att tromber var vanligt över Oklahoma området. Därför hade vi byggt en källare under jorden till sådana här tillfällen. Detta var dock det kraftigaste vi hade varit med om.

Vi såg att tromben slukade upp allt som var i sin väg, hus förstördes, bilar flög i väg och allting blev som ett krigsnedslag. Snabbt sprang jag och Tom upp på ovanvåningen och tog tag i Tracy och Bella och sprang ner igen. De undrade väldigt vad som pågick, men vi hann inte svara. De hängde bara snabbt efter oss. Vi sprang in i mitt och Toms sovrum där vi hade en lucka i golvet inne i garderoben. Vi sa till tjejerna att snabbt springa ner för den lilla trappan ner under marken. Tätt där efter kom jag och Tom. Det var då den kom. Vi hörde den rakt ovanför oss. Allting skakade, vi hörde bara massa oljud och krossande glas hela tiden. Tracy och Bella tog sina händer för öronen och vi höll om dem hårt. Vi satt där nere i ungefär tre timmar innan vi vågade gå upp igen.

När vi kom upp ur luckan ur golvet så kom vi inte upp i vårt sovrum. Vi kom upp mitt i en krigslinje såg det ut som. Taket på vårt hus var borta, ja i princip allt var borta. Vi gick genom vårt hus med tunga steg och såg vilken förödelse tornadon hade åstadkommit. Mina röst och min kropp fylldes helt med gråt. Detta hus som vi hade byggt från grunden och vi hade levt i det i tre hela år var nu helt förstört. Hela min kropp skakade när vi gick runt i resterna av vårt så kallade hus. Våra fina familjefoton som var inramade till fina tavlor var krossade och låg på marken och en del var bara borta, som hade sugits iväg. Mina barn såg helt förstöda ut, hur skulle vi göra nu? Jag skakade av rädsla och sorg medans jag trillade ner på golvet. Tom satte sig ner bredvid mig och viskade i mitt öra, ”det ordnar sig, jag lovar!”. Men just vid det tillfället visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, alla våra saker var borta eller förstörda, hela vårt hem var förstört, var skulle vi ta vägen? Men samtidigt, hela min familj, min man och mina två barn klarade sig utan en skråma. Det var så blandade känslor för mig just då. Tänk om vi inte hunnit ner i tid, vad hade hänt med oss då?

Efter detta mådde jag inte så bra över vad jag hade gått igenom så jag valde att gå och träffa en psykolog. Jake, det var hans namn. Han sa att han föreslog att jag skulle vara med i hans gruppterapi för det hade kanske varit lättare att prata ut med någon som hade varit med om samma sak. Det var skönt att få komma och träffa människor som hade upplevt samma sak. Vi var fem stycken i gruppen och Jake. Jag gick dit en gång i veckan. Det var skönt att få prata av sig med de andra. Vi satt och pratade i en och en halv timme, om våra upplevelser och om hur vi mådde. Allihopa förklarade exakt vad de kände under händelsen och efter. Vilka känslor som kommit fram med mera. Jag kunde ju såklart att prata med Tom där hemma om upplevelsen, men det var inte samma sak. Att prata med okända människor gjorde så att jag verkligen kunde säga vad jag verkligen kände. Att jag både var glad, rädd och ledsen. Glad att jag och min familj överlevde. Rädd för att det ska hända igen, denna hemska upplevelse som har satt ärr på mig. Och ledsen för att hela vårt hem förstördes, hela vår hemstad förstördes. Alla flickornas leksaker och alla våra fina minnen som vi skaffat tillsammans från olika semestrar med mera.

Efter att ha gått hos en psykolog varje vecka det senaste året så har jag börjat känna mig mycket bättre, mycket gladare och jag har mycket mer livslust. Det har varit så skönt och nu har jag även skaffat nya vänner. Idag mår jag bra. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är fortfarande rädd för att det kan hända igen. Men just nu lever jag i nuet med den kvällen kommer alltid att finnas kvar i mitt minne.

/Shannon Brody